Девушка с татуировкой дракона / Man Som Hatar Kvinnor

Stieg LARSSON
MÄN SOM  
HATAR KVINNOR
DECKARE
Сокращения, комментарии и словарь  
Н. И. Жуковой

УДК 	372.8
ББК 	
81.2 Шв-93
	
Л25
Ларссон, Стиг.
Л25	 	
Девушка с татуировкой дракона / С. Ларссон : книга 
для чтения на шведском языке. — Санкт-Петербург : 
КАРО, 2024. — 640 с. — (Deckare).
ISBN 978-5-9925-1758-3.
Роман Стига Ларссона «Девушка с татуировкой дракона» — мировой бестселлер, который был неоднократно и 
успешно экранизирован.
Журналист со сложным прошлым и молодая девушкахакер совместно расследуют запутанное и опасное дело. 
История полна динамичных поворотов, но в ней есть место и простым человеческим чувствам — нежности и любви. Этот детективный триллер с закрученным сюжетом и 
романтической ноткой подарит вам калейдоскоп ярких 
эмоций.
Роман печатается с незначительными сокращениями 
и снабжен комментариями и словарем.
УДК 372.8
ББК 81.2 Шв-93
©	 КАРО, сокращения,  
комментарии, словарь, 
оформление, 2024
ISBN 978-5-9925-1758-3

PROLOG
Fredag 1 november

Det hade blivit en årligen återkommande händelse. 
Mottagaren av blomman fyllde nu åttiotvå år. När blomman 
anlänt öppnade han paketet och plockade bort presentpapperet. Därefter lyfte han telefonluren och slog numret till 
en före detta kriminalkommissarie som efter pensionen bosatt sig vid Siljan. De två männen var inte bara jämngamla, 
de var födda på samma dag — vilket i sammanhanget fick 
betraktas som något av en ironi. Kommissarien, som visste 
att samtalet skulle komma efter postutdelningen vid elvatiden på morgonen, drack kaffe medan han väntade. Detta 
år ringde telefonen redan halv elva. Han lyfte luren och sa 
hej utan att presentera sig.
”Den har kommit.”
”Vad är det i år?”
”Jag vet inte vad det är för blomma. Jag ska få den identifierad. Den är vit.”
”Inget brev, förmodar jag?”
”Nej. Inget annat än blomman. Ramen är densamma 
som i fjol. En sådan där billig ram man monterar själv.”
”Poststämpel?”
”Stockholm.”
”Handstil?”
”Som alltid, textat med versaler. Raka och prydliga bokstäver.”
Därmed var ämnet uttömt och de satt tysta i vardera 
änden av linjen i någon minut. Den pensionerade kommissarien lutade sig tillbaka vid köksbordet och sög på sin pipa. 
4

Han visste dock att han inte längre förväntades ställa någon förlösande eller knivskarpt intelligent fråga som kunde 
kasta nytt ljus över ärendet. Den tiden var sedan många 
år förbi och samtalet mellan de två åldrade männen hade 
närmast karaktären av en ritual kring ett mysterium som 
ingen annan människa i hela världen hade minsta intresse 
av att lösa.
Dess latinska namn var Leptospermum (Myrtaceae) 
rubinette1.
Rubinette var på det hela taget en förbluffande anspråkslös blomma. Den saknade kommersiellt värde. Den 
hade inga kända medicinska egenskaper och den kunde 
inte framkalla hallucinogena upplevelser. Den kunde inte 
ätas, den var oanvändbar som krydda och värdelös vid tillverkning av växtfärger. Däremot hade den en viss betydelse 
för Australiens urinvånare, aboriginerna, som traditionellt 
betraktade trakten och floran kring Ayers Rock som helig. 
Blommans enda syfte i tillvaron tycktes följaktligen vara att 
behaga omgivningen med sin nyckfulla skönhet.
I sitt utlåtande konstaterade Uppsalabotanikern att om 
Desert Snow2 var ovanlig i Australien så var den direkt sällsynt i Skandinavien.
Detta att det var en sällsynt blomma i Sverige borde teoretiskt sett göra det lättare att spåra just detta 
 
1	Leptospermum — лептоспермум, род деревянистых растений семейства Миртовые (Myrtaceae); латинское название 
рода образовано от греч. leptos — «тонкий» и spermum — 
«семя»; rubinette — рубиновый.
2	desert snow — англ. снег в пустыне
5

exemplars ursprung, men i praktiken var det en omöjlig 
uppgift. Det fanns inga register att slå i eller licenser att 
granska. Det fanns ingen som visste hur många privata 
odlare som överhuvudtaget gett sig på att försöka driva 
fram en så svårodlad blomma — det kunde handla om 
allt från någon enstaka till flera hundra blomentusiaster 
med tillgång till frön eller plantor. Dessa kunde ha köpts 
privat eller via postorder från någon annan odlare eller 
botanisk trädgård var som helst i Europa. Den kunde till 
och med ha hämtats direkt vid någon resa till Australien. Att identifiera just dessa odlare bland de miljoner 
svenskar som har ett litet växthus eller en blomkruka i 
ett vardagsrumsfönster var med andra ord en hopplös 
uppgift.
Den var bara en i raden av mystifierande blommor som 
alltid anlände i en vadderad brevpåse den 1 november. Arten varierade varje år, men det var vackra och oftast relativt 
sällsynta blommor. Som alltid var blomman pressad, omsorgsfullt monterad på akvarellpapper och placerad bakom 
glas i en enkel ram i formatet 29 × 16 centimeter.
Mysteriet med blommorna hade aldrig varit känt i 
massmedia eller bland allmänheten utan endast inom en 
begränsad krets. Tre decennier tidigare hade blommans 
årliga ankomst blivit föremål för analyser — på Statens 
Kriminaltekniska Laboratorium, bland fingeravtrycksexperter och grafologer, bland kriminalutredare och i en 
grupp släktingar och vänner till mottagaren. Nu bestod 
dramats aktörer av endast tre personer: det åldrade födelsedagsbarnet, den pensionerade polisen och så förstås 
den okände person som hade skickat presenten. Eftersom 
6

åtminstone de två förstnämnda befann sig i en så pass 
respektabel ålder att det var hög tid att förbereda sig för 
det ofrånkomliga, skulle kretsen av intresserade dessutom 
snart komma att minska.
Den pensionerade polisen var en luttrad veteran.
För honom var fallet med de pressade blommornaen 
kvarhängande tagg — det återstående olösta, frustrerande 
ärende som han hade ägnat ojämförligt mest tid åt.
Situationen var dubbelt befängd eftersom han efter 
bokstavligen tusentals timmars grubblerier både i och utanför tjänsten inte ens med säkerhet kunde avgöra om ett 
brott alls hade begåtts.
De bägge männen visste att den person som monterat 
blomman hade använt handskar, och att det inte skulle 
finnas något fingeravtryck på vare sig ramen eller glaset. 
De visste att det skulle vara omöjligt att spåra avsändaren. 
De visste att ramen kunde köpas i fotoaffärer eller pappershandlar hela världen över. Det fanns helt enkelt inga 
spaningsuppslag att följa. Och poststämpeln hade varierat; 
oftast var den från Stockholm, men tre gånger från London, 
två från Paris, två från Köpenhamn, en gång från Madrid, 
en från Bonn och en gång, mest mystifierande, från Pensacola, USA. Medan alla övriga städer var kända huvudstäder 
hade Pensacola varit så obekant att kommissarien varit 
tvungen att leta upp staden i en atlas.
När de hade sagt adjö satt det åttiotvååriga födelsedagsbarnet stilla en lång stund och betraktade den vackra 
men betydelselösa australiensiska blomman som han ännu 
inte kände till namnet på. Sedan lyfte han blicken till väggen 
ovanför skrivbordet. Där hängde fyrtiotre pressade blommor 
7

inom glas och ram i fyra rader om tio blommor vardera och 
en oavslutad rad med fyra tavlor. I den översta raden saknades en tavla. Plats nummer nio gapade tom. Desert Snow 
skulle bli tavla nummer fyrtiofyra.
För första gången skedde dock något som bröt mönstret 
från tidigare år. Helt plötsligt och utan förvarning började 
han gråta. Han blev själv förvånad över detta plötsliga känsloutbrott efter nästan fyrtio år.

DEL 1 
INCITAMENT
20 december till 3 januari
18 procent av kvinnorna i Sverige har 
någon gång blivit hotad av en man

KAPITEL 1
Fredag 20 december
Rättegången var ofrånkomligt över och allt som kunnat 
sägas hade redan sagts. Att han skulle fällas hade han inte 
för en sekund tvivlat på. Den skriftliga domen hade släppts 
klockan tio på fredagsmorgonen och nu återstod endast en 
slutsummering från de reportrar som väntade i korridoren 
utanför tingsrätten.
Mikael Blomkvist såg dem genom dörröppningen och 
dröjde på steget någon sekund. Han ville inte diskutera 
domslutet som han just hade hämtat, men frågorna var 
oundvikliga och han — om någon — visste att de måste 
ställas och besvaras.
Så känns det att vara en brottsling, tänkte han.
På fel sida om mikrofonen.Han sträckte besvärat på sig 
och försökte tvinga fram ett leende. Reportrarna log tillbaka 
och nickade vänligt, nästan generat mot honom.
”Låt se… Aftonbladet, Expressen, TT, TV4 och… var är 
du ifrån… jaså Dagens Industri. Jag måste ha blivit kändis”, 
konstaterade Mikael Blomkvist.
”Ge oss ett pratminus, Kalle Blomkvist”, sa reportern 
från den ena kvällstidningen.
Mikael Blomkvist, vars fullständiga namn råkade vara 
Carl Mikael Blomkvist, tvingade sig som alltid att inte himla med ögonen då han hörde smeknamnet. En gång, tjugo 
år tidigare, då han var tjugotre år gammal och precis hade 
10