Книжная полка Сохранить
Размер шрифта:
А
А
А
|  Шрифт:
Arial
Times
|  Интервал:
Стандартный
Средний
Большой
|  Цвет сайта:
Ц
Ц
Ц
Ц
Ц

Доктор Глас. Серьёзная игра : книга для чтения на шведском языке

Покупка
Артикул: 791589.01.99
Доступ онлайн
350 ₽
В корзину
Яльмар Сёдерберг — признанный классик современной шведской литературы. Его психологические романы полны драматизма и страсти. «Доктор Глас» и «Серьёзная игра» — это две очень личных истории любви между мужчиной и женщиной, бросающих вызов общественным нормам. Богатое и яркое описание атмосферы Стокгольма добавляет этим историям особый колорит. Предлагаем читателям романы Яльмара Сёдерберга на языке оригинала.
Сёдерберг, Я. Доктор Глас. Серьёзная игра : книга для чтения на шведском языке : художественная литература / Я. Сёдерберг. - Санкт-Петербург : КАРО, 2022. - 384 с. - (Klassiker). - ISBN 978-5-9925-1552-7. - Текст : электронный. - URL: https://znanium.com/catalog/product/1902885 (дата обращения: 13.07.2024). – Режим доступа: по подписке.
Фрагмент текстового слоя документа размещен для индексирующих роботов. Для полноценной работы с документом, пожалуйста, перейдите в ридер.

Hjalmar SODERBERG



DOKTOR GLAS
DEN ALLVARSAMMA LEKEN



KLASSIKER






КАР О
Санкт-Петербург

        УДК 372.8
        ББК 81.2 Шве-9
            C28



             Сёдерберг, Яльмар.
        C28 Доктор Глас. Серьёзная игра / Я. Сёдерберг : Книга для чтения на шведском языке. — Санкт-Петербург : КАРО, 2022. — 384 стр. — (Klassiker).
             ISBN 978-5-9925-1552-7.
                 Яльмар Сёдерберг — признанный классик современной шведской литературы. Его психологические романы полны драматизма и страсти.
                 «Доктор Глас» и «Серьёзная игра» — это две очень личных истории любви между мужчиной и женщиной, бросающих вызов общественным нормам. Богатое и яркое описание атмосферы Стокгольма добавляет этим историям особый колорит.
                 Предлагаем читателям романы Яльмара Сёдерберга на языке оригинала.

УДК 372.8
ББК 81.2 Шве-9










ISBN 978-5-9925-1552-7

                                    © КАРО, 2022
                                    Все права защищены

                Doktor Glas

juni



           Jag har aldrig sett en sadan sommar. Rotmanadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen star ett tjockt tocken av damm alldeles stilla over gatorna och torgen.
           Forst pa kvallen lever man upp en smula. Jag tog en afton-promenad nyss, som jag gor nastan var dag efter mina sjukbesok, och de aro icke manga nu pa sommaren. Det kommer en sval, jamn luftstrom fran oster, tocknet lyfter, seglar langsamt bort och blir en lang sloja av rott stoft bort i vaster. Intet skrammel av arbetsakdon mera, bara en droska da och da, och sparvagnen som ringer. Jag gar gatan ner i sakta mak, traffar emellanat en bekant och star och pratar en stund i ett gathorn. Men varfor skall jag jamt mota pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tanka pa en anekdot jag en gang i varlden horde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kvall i ett horn i sitt kafe, ensam som vanligt; dorren oppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, forvridet av vamjelse och fasa, rusar upp och borjar dunka mannen i huvudet med sin kapp. Det var bara med anledning av hans utseende.
           Na, jag ar nu ingen Schopenhauer; da jag sag prasten komma emot mig pa langt hall, det var pa Vasabron, stannade jag has-tigt och stallde mig att se pa utsikten med armarna stodda mot

4

        broracket. Helgeandsholmens gra hus, den gamla badstuns sond-riga gotiska traarkitektur som speglades bruten i det rinnande vattnet, de stora gamla pilarna, som doppade sina blad i strom-men. Jag hoppades att prasten inte hade sett mig och att han inte heller skulle kanna igen min ryggtavla, och jag hade redan i det narmaste glomt honom, da jag plotsligt fick se honom sta bredvid mig med armarna pa broracket liksom jag och huvudet pa sned — i alldeles samma attityd som for tjugu ar sen i Jakobs kyrka, da jag satt i familjebanken vid min salig mors sida och for forsta gangen sag denna forskrackliga fysionomi skjuta upp i predikstolen som en otack svamp och klamma i med sitt abba, kare fader. Samma feta, gradaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet graa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasogonen. Omojligt att komma undan, jag ar ju hans lakare nu liksom manga andras, och han kommer till mig ibland med sina krampor. — Se god afton, herr pastor, hur star det till. — Inte bra, inte riktigt bra, hjartat ar daligt, bultar ojamnt, stannar ibland om natterna, tycker jag. — Det glader mig, tankte jag, du kan garna do, din gamla rackare, sa slipper jag se dig mera. Du har for resten en ung och vacker hustru, som du formodligen pinar livet ur, och nar du dor gifter hon om sig och skaffar sig en mycket battre man. Men hogt sade jag: jasa, jaha, pastorn kanske kommer upp till mig en av dagarna, sa far vi se hur det ar fatt. Men han hade mycket mera att tala om, viktiga saker: det ar ju en rentav onaturlig varme, och det ar dumt att det skall byggas ett stort riksdagshus pa den lilla holmen dar, och min hustru ar for resten inte heller riktigt kry.
            Sa gick han till sist, och jag fortsatte min vag. Jag kom in i gamla staden, uppfor Storkyrkobrinken, in i granderna. En kvav

5

        skymning i de smala ramnorna mellan husen, och besynnerliga skuggor utmed vaggarna, skuggor som man aldrig ser till nere i vara kvarter.
           ----------Fru Gregorius. Det var ett underligt besok hon gjor-de mig haromdagen. Hon kom pa min mottagning; jag sag mycket val nar hon kom och att hon kom i god tid, men hon vantade till sist och lat andra, som kommo senare, ga fore. Sa kom hon da in till slut. Hon rodnade och stammade. Till sist fick hon fram nagonting om att hon hade ont i halsen. Ja, det var for resten battre nu. — Jag kommer igen i morgon, sade hon, jag har sa brattom nu...
           Annu har hon inte kommit igen.
           Jag kom ut ur granderna, ner pa Skeppsbron. Manen stod over Skeppsholmen, citrongul i det bla. Men hela min latta och lugna stamning var borta, motet med prasten hade fordarvat den. Att det skall fa finnas sadana manniskor till i varlden som han! Vem minns inte det gamla problemet, som sa ofta kommer under debatt nar det sitter nagra fattiga satar tillsammans vid ett kafebord: om du kunde doda en kinesisk mandarin bara genom att trycka pa en knapp i vaggen, eller genom en ren viljeakt, och sedan arva hans rikedomar — skulle du gora det? Den fragan har jag aldrig gittat svara pa, kanske darfor att jag aldrig riktigt hart och bittert har kant fattigdomens elande. Men jag tror, att om jag kunde doda den dar prasten genom att trycka pa en knapp i vaggen sa skulle jag gora det.
           Da jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan ater lika tryckande som mitt pa dagen, lik-som mattad med angest, de roda stoftskyarna, som lago lagrade


6

        bortom fabriksskorstenarna pa Kungsholmen, hade morknat och liknade sovande olyckor. Jag gick hemat med langa steg nedat Klara kyrka, med hatten i hand, ty svetten sipprade fram pa min panna. Icke ens under kyrkogardens stora trad fanns det svalka, men pa nastan varje bank satt det ett par och viskade, och nagra sutto i kna pa varandra och kysstes med druckna ogon.

*
             Jag sitter vid mitt oppna fonster nu och skriver detta — for vem? For ingen van och for ingen vaninna, knappt for mig sjalv ens, ty jag laser icke i dag vad jag skrev i gar och kommer icke att lasa detta i morgon. Jag skriver for att rora min hand, min tanke ror sig av sig sjalv; skriver for att doda en somnlos timme. Varfor far jag inte sova? Jag har ju inte begatt nagot brott.

*
             Det som jag skriver ned pa dessa blad ar icke nagon bikt; for vem skulle jag bikta mig? Jag berattar icke allt om mig sjalv. Jag berattar blott det som behagar mig att beratta; men jag sager ingenting som icke ar sant. Jag kan dock icke ljuga bort min sjals elandighet, om den ar elandig.

*
             Darute hanger den stora bla natten over kyrkogardens trad. Det ar tyst i staden nu, sa tyst att suckarna och viskningarna fran skuggorna darnere tranga anda hit upp, och en enstaka gang skar ett frackt skratt igenom. Jag kanner det som om i denna stund ingen i varlden vore ensam mer an jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjalper andra men aldrig har



7

          kunnat hjalpa mig sjalv, och som vid fyllda trettitre ar aldrig har varit nar en kvinna.



        14  juni

            Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla naringsgrenar valde den, som passade mig minst? En lakare maste vara ett av de tva: manniskovan eller arelysten. — Det ar sant, pa den tiden trodde jag mig vara bagge delarna.
            Ater var har i dag en liten kvinna, som grat och tiggde och bad, att jag skulle hjalpa henne. Jag kanner henne sedan flera ar. Gift med en liten tjansteman, fyra tusen om aret eller nagot sadant, och tre barn. Barnen kommo slag i slag de tre forsta aren. Sedan har hon fatt vara forskonad i fem eller sex ar, hon har vunnit igen en smula halsa och krafter och ungdom, och hemmet har hunnit ord-na sig, resa sig litet efter olyckorna. Knappt om brodet naturligtvis, men det gar anda, tycks det. — Sa med ens ar olyckan dar igen.
            Hon kunde knappt tala for grat.
            Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanlaxan, som jag alltid laser upp i liknande fall: min plikt som lakare, och aktnin-gen for manniskoliv, ocksa det spadaste.
            Jag var allvarlig och obeveklig. Sa maste hon da ga till sist, skamsen, forvirrad, hjalplos.
            Jag annoterade fallet; det var det adertonde i min praktik, och jag ar likval icke kvinnolakare.
            Det forsta glommer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugutva ar eller sa; en stor morkharig, litet vulgar ung skonhet. Man sag strax, att hon var av den sorten som maste ha uppfyllt jorden pa


8

        Luthers tid, om han annars hade ratt da han skrev: det ar lika omojligt for en kvinna att leva utan man som att bita av sin egen nasa. Tjockt borgerligt blod. Fadern var en formogen handlande; jag var huslakare i familjen, darfor kom hon till mig. Hon var upprord och utom sig men icke mycket blyg.
            — Radda mig bad hon, radda mig. Jag svarade med plikten etc., men det var tydligen nagot som hon icke forstod. Jag for-klarade for henne att lagen icke forstod sig pa skamt i sadana fall. — Lagen? Hon sag bara fragande ut. — Jag radde henne att anfortro sig at sin mor: sa talar hon med pappa, och sa blir det brollop. — O, nej, min fastman har ingenting, och far skulle aldrig forlata mig. De voro icke forlovade, hon sade «fastman» blott emedan hon icke kunde finna nagot annat ord, alskare ar ett romanord som later oanstandigt i tal. — Radda mig, har ni da ingen barmhartighet! Jag vet inte vad jag gor, jag gar i Norrstrom!
            Jag blev litet otalig. Hon ingav mig icke heller nagot sarskilt medlidande, sadant dar arrangerar sig ju alltid, nar det bara finns pengar. Det ar bara stoltheten som far lida en smula. Hon snyftade och snot sig och talade forvirrat, till sist kastade hon sig pa golvet och sparkade och skrek.
            Na, det slutade naturligtvis som jag hade tankt; fadern, en ra lymmel, gav henne ett par orfilar, gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen och skickade ut dem pa brollopsresa.
            Sadana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Sa mycket lidande och elande for ett sa litet noje.
            Aktningen for manniskoliv — vad ar det i min mun annat an ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat for den, som da och da har tillbragt en ledig stund med att tanka. Det myllrar ju

9

         av manniskoliv. Och vid frammande, okanda, osedda manniskoliv har aldrig nagon pa allvar fast det ringaste avseende, kanske med undantag av nagra alltfor patagligt narraktiga filantroper. Man vi-sar det i handling. Alla regeringar och parlament i varlden visa det.
            Och plikten, vilken fortrafflig skarm att krypa bakom for att slippa gora det, som bor goras.
            Men man kan ju inte heller satta allt pa spel, stallning, anseende, framtid, for att hjalpa frammande och likgiltiga manniskor. Att rakna pa deras tystlatenhet vore val barnsligt. En vaninna kommer i samma knipa, sa viskas det ett ord om var hjalp star att fa, och snart ar man kand. Nej, bast att halla sig till plikten, om den ocksa ar en malad kuliss, som Potemkins byar. Jag ar bara radd att jag laser upp mitt pliktformular sa ofta, att jag till sist tror pa det sjalv. Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket foraktligare ar det icke att bedraga sig sjalv.

*
            Stallning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord pa det forsta skepp, som kommer lastat med en handling.
            En verklig handling.

        15   juni

            Ater sitter jag vid fonstret, den bla natten vakar darute, och det viskar och prasslar under traden.
            Jag sag ett akta par i kvall pa min aftonpromenad. Henne kande jag strax igen. Det ar inte sa manga ar sedan jag dansade

10

Доступ онлайн
350 ₽
В корзину