Каллокаин : книга для чтения на шведском языке

Karin BOYE



KALLOCAIN


KLASSIKER




КАРО
Санкт-Петербург

УДК 372.8
ББК 81.2 Шве-9
    Б77




     Бойе, Карин.
Б77 Каллокаин / К. Бойе : Книга для чтения на шведском языке. — Санкт-Петербург : КАРО, 2022. — 256 с. — (Klassiker).
     ISBN 978-5-9925-1545-9.

         Всемирно известный роман шведской писательницы Карин Бойе «Каллокаин» стоит в одном ряду с такими антиутопиями ХХ века, как «1984» Дж. Оруэлла, «О дивный новый мир» О. Хаксли и «451° по Фаренгейту» Р. Брэдбери. В Великой Империи, стране победившего тоталитаризма, живет талантливый химик Лео Калль. Однажды он разрабатывает препарат под названием «каллокаин», своеобразную сыворотку правды, помогающую узнавать преступные тайны и замыслы жителей Империи. Но, к сожалению, главный герой не учитывает, что тайными могут быть не только крамольные мысли о системе, но и что-то большее — то, что внутри человека, все его чувства и желания. И не всегда эта правда будет во благо — есть вещи, которые лучше не знать...
        А вы готовы узнать правду?
         Предлагаем вашему вниманию роман К. Бойе «Калло-каин» на языке оригинала.


УДК 372.8
ББК 81.2 Шве-9



ISBN 978-5-9925-1545-9

                             © КАРО, 2022
       Все права защищены

                Forsta kapitlet





   Den bok jag nu satter mig ner att skriva maste verka meningslos pa manga — om jag alls vagar tanka mig, att “manga” far lasa den — eftersom jag alldeles sjalvmant, utan nagons order, borjar ett sadant arbete och anda inte sjalv ar riktigt pa det klara med vad avsikten ar. Jag vill och maste, det ar alltsammans. Allt mer och mer obon-horligt fragar man efter avsikten och planmassigheten i vad som gores och sages, sa att helst inte ett ord ska falla pa mafa — det ar bara forfattaren till den har boken som har tvingats ga motsatta vagen, ut i det andamalslosa. Ty fast mina ar har som fange och kemist — de maste vara over tjugu, tanker jag mig — har varit fulla nog anda av arbete och bradska, maste det finnas nagot som inte tycker det ar tillrackligt och som har lett och overblickat ett annat arbete inom mig, ett som jag sjalv inte hade nagon mojlighet att overblicka och dar jag anda har varit djupt och nastan plagsamt medintresserad. Det arbetet kommer att vara slutfort, nar jag val har skrivit ner min bok. Jag inser alltsa, hur fornuftsvidriga mina skriverier

3

maste te sig infor allt rationellt och praktiskt tankande, men jag skriver anda.
    Kanske jag inte skulle vagat det forr. Kanske det rentav ar fangenskapen, som har gjort mig lattsinnig. Mina levnadsvillkor nu skiljer sig obetydligt fran dem jag levde under som fri man. Maten visade sig vara knappt markbart samre har — det vande man sig vid. Britsen visade sig vara nagot hardare an min sang hem-ma i Kemistaden n:r 4 — det vande man sig vid. Jag kom nagot mera sallan ut i fria luften — det vande man sig ocksa vid. Varst var skilsmassan fran min hustru och mina barn, sarskilt som jag ingenting visste eller vet om deras ode; det gjorde mina forsta ar i fangen-skapen fulla av oro och angest. Men allteftersom tiden led, borjade jag kanna mig lugnare an forr och till och med trivas mer och mer med min tillvaro. Har hade jag ingenting att vara angslig for. Jag hade varken under-ordnade eller chefer — sa nar som pa fangelsevakterna, som sallan storde mitt arbete och bara bekymrade sig om att jag efterlevde ordningsreglerna. Jag hade var-ken beskyddare eller medtavlare. De vetenskapsman jag ibland sammanfordes med for att kunna folja med nya ron pa kemins omrade, behandlade mig hovligt och sakligt, om an nagot nedlatande for min frammande nationalitets skull. Jag visste, att ingen ansag sig ha skal att avundas mig. Kort sagt: pa satt och vis kunde jag kanna mig friare an i friheten. Men pa samma gang

4

som lugnet vaxte ocksa detta underliga arbete med det forflutna inom mig, och nu far jag ingen ro forran jag har skrivit ner mina minnen fran en viss innehallsrik tid i mitt liv. Mojlighet att skriva har man givit mig for mitt vetenskapliga arbetes skull, och kontroll utovas forst i det ogonblick jag lamnar ett fardigt arbete ifran mig. Jag kan alltsa kosta pa mig detta enda noje, aven om det skulle bli det sista jag fick tillfalle till.
    Vid den tid da min berattelse borjar narmade jag mig de fyrti. Om jag for ovrigt bor presentera mig, kan jag kanske tala om under vilken bild jag tankte mig livet. Det finns fa saker som sager mer om en manniska an hennes bild av livet: om hon ser det som en vag, ett faltslag, ett vaxande trad eller ett rullande hav. For min del sag jag det med en snall skolgosses ogon som en trappa, dar man skyndade fran avsats till avsats sa fort man kunde, med flamtande andetag och medtavlaren i halarna. I sjalva verket hade jag inte manga medtav-lare. De flesta av mina arbetskamrater pa laboratoriet hade forlagt hela sin arelystnad till det militara och ansag dagens arbete som ett trakigt men nodvandigt avbrott i kvallarnas militartjanstgoring. Sjalv skulle jag val knappast velat tillsta for nagon av dem, hur mycket mer intresserad jag var av min kemi an av min militar-tjanst, fast jag visst inte var nagon dalig soldat. I alla fall jagade jag fram i min trappa. Hur manga trappsteg man egentligen hade att lagga bakom sig, hade jag aldrig

5

funderat over, inte heller vad det mande finnas for har-ligheter pa vinden. Kanske jag dimmigt forestallde mig livets hus som ett av vara vanliga stadshus, dar man steg upp ur jordens innandomen och till sist kom ut pa takterrassen, i fria luften, i vind och dagsljus. Vad vinden och dagsljuset skulle motsvaras av i min livs-vandring, hade jag inte klart for mig. Men sakert var, att varje ny trappavsats betecknades av korta officiel-la meddelanden fran hogre ort: om en genomgangen examen, ett godkant prov, en forflyttning till ett mera betydande verksamhetsfalt. Jag hade ocksa en hel rad sadana livsviktiga slut — och begynnelsepunkter ba-kom mig, dock inte sa manga att en ny skulle blekna i betydelse. Det var darfor med ett stank av feber i blodet jag kom tillbaka fran det korta telefonsamtal, som meddelade att jag kunde vanta min kontrollchef dagen darpa och alltsa fick borja experimentera med mansklig materiel. I morgon saledes kom det slutliga eldprovet for min hittills storsta uppfinning.
   Jag var sa uppspelt, att det foll sig svart for mig att borja nagot nytt under de tio minuter som annu aterstod av arbetstiden. I stallet fuskade jag en smula — jag tror nastan for forsta gangen i mitt liv — och borjade stalla bort apparaterna i fortid, langsamt och forsiktigt, medan jag sneglade genom glasvaggarna at bada sidor for att se om nagon gav akt pa mig. Sa fort signalklockan for-kunnade att arbetet var slut for dagen, skyndade jag ut

6

genom de langa laboratoriekorridorerna som en av de forsta i strommen. Hastigt duschade jag, bytte arbets-kladerna mot fritidsuniformen, sprang in i paternoster-hissen och stod efter nagra ogonblick uppe pa gatan. Eftersom vi fatt var bostad i mitt arbetsdistrikt, hade vi namligen ovanjordslicens dar, och jag njot alltid av att stracka pa mig i det fria.
    Da jag kom forbi metrostationen, foll det mig in att jag kunde vanta pa Linda. Eftersom jag var sa tidig, hade hon sakert inte hunnit hem an fran sin livsmedelsfabrik drygt tjugu minuters metrovag darifran. Ett tag hade nyss kommit, och en flod av manniskor vallde upp ur jorden, pressades genom sparren, dar ovanjordslicen-serna kontrollerades, och sipprade ut over gatorna runt-omkring. Over de nu tomma takterrasserna, over alla de hoprullade bergsgraa och angsgrona presenningarna, som pa tio minuter kunde gora staden osynlig fran luf-ten, betraktade jag hela den myllrande skaran av hem-vandande medsoldater i fritidsuniform, och det slog mig plotsligt, att kanske alla dessa bar pa samma drom som jag: drommen om uppatvagen.
    Tanken grep mig. Jag visste, att forr, under den ci-vilistiska epoken, hade manniskorna mast lockas till arbete och anstrangning genom hopp om rymligare bostader, lackrare mat och vackrare klader. Numera behovdes ingenting sadant. Standardvaningen — ett rum for de ogifta, tva for familj — rackte gott at alla,

7

fran de ringaste till de mest fortjanta. Huskokets mat gav mattnad at generalen likaval som at den menige. Den allmanna uniformen — en for arbetet, en for fri-tiden och en for militar- och polistjansten — var lika for alla, for man och kvinna, och for hog och lag sanar som pa gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare for den ene an for den andre. Det efterstravansvarda i en hogre chefsbeteckning lag enbart i vad den symboliserade. Sa hogt forandli-gad, tankte jag lycklig, ar faktiskt varenda medsoldat i Varldsstaten, att det han anar som livets hogsta varde knappast har nagon mera konkret form for honom an tre svarta slingor pa armen — tre svarta slingor, som ar honom en pant bade pa egen sjalvaktning och aktning fran andras sida. Av materiella njutningar kan man sa-kert fa nog och mer an nog — just darfor misstanker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrums-vaningar knappt heller var mer an en symbol — men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av gradbeteckningar, det gor ingen overmatt. Ingen kan ha sa mycket aktning och sa mycket sjalvaktning, att han inte vill ha mer. Pa det mest forandligade, det mest luftiga och ouppnaeliga av allt vilar var fasta samhalls-ordning trygg for alla tider.
    Sa stod jag i funderingar vid metrons uppgang och sag som i en drom vakten ga fram och tillbaka langs den taggtradskronta distriktsmuren. Fyra tag hade kommit,

8

fyra ganger hade skarorna strommat upp i dagsljuset, da antligen Linda passerade sparren. Jag skyndade fram till henne och vi fortsatte sida vid sida.
    Tala kunde vi naturligtvis inte for luftflottans ov-ningar, som varken dag eller natt tillat nagot samtal att foras utomhus. I alla fall sag hon min glada min och nickade uppmuntrande, fast allvarlig som alltid. Inte forran vi hunnit in i bostadshuset och hissen forde oss ner till var vaning, slot sig en relativ tystnad omkring oss — metrobullret, som skakade vaggarna, var inte starkare an att man kunde tala obehindrat — och anda uppskot vi forsiktigtvis alla samtal, tills vi kommit in. Hade nagon kommit pa oss med att tala i hissen, skulle ju ingen misstanke varit naturligare an att vi dryftade amnen som vi inte ville lata barnen eller hembitradet hora. Sadana fall hade intraffat, da statsfiender och andra forbrytare velat anvanda his-sen som konspirationslokal; det lag ju ocksa nara till hands, eftersom polisora och polisoga av tekniska skal inte kunde monteras i en hiss och eftersom portvak-ten brukade ha annat att gora an springa och lyssna i trappnedgangarna. Vi teg alltsa forsiktigt anda tills vi stigit in i familjerummet, dar veckans hembitrade redan dukat fram kvallsmaten och vantade med barnen, som hon hamtat ner ur husets barnvaning. Hon forefoll att vara en ordentlig och hygglig flicka, och var vanliga halsning berodde alltsa inte bara pa medvetandet om

9

att hon, som alia hembitraden, var skyldig att avlag-ga rapport om familjen vid veckans slut — en reform, som allmant ansags ha forbattrat tonen i manga hem. En stamning av gladje och trevnad radde kring vart bord, sarskilt som var aldste son, Ossu, var med bland oss andra. Han hade kommit pa besok fran barnlagret, eftersom det var hemafton.
    — Jag kan tala om nagot roligt, sade jag till Linda over potatissoppan. Mitt experiment har kommit sa langt att jag far borja med mansklig materiel i morgon, under overinseende av en kontrollchef.
    — Vem tror du det blir? fragade Linda.
    Utanpa marktes det sakert inte, men invartes ryck-te jag till vid hennes ord. De kunde vara helt oskyldigt menade. Vad var mera naturligt, an att en hustru fraga-de, vem som skulle bli mannens kontrollchef! Pa kon-trollchefens kitslighet eller tillmotesgaende hangde ju hur lang provningstiden skulle bli. Det hade till och med hant, att arelystna kontrollchefer gjort kontrollandens uppfinning till sin egen, och man hade jamforelsevis lite mojlighet att varja sig mot sadant. Inte underligt da, om ens narmaste fragade vem det skulle bli.
    Men jag lyssnade efter en underton i hennes rost. Min narmaste chef, och alltsa sannolikt min blivande kontrollchef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade forut varit anstalld pa den livsmedelsfabrik, dar Linda arbeta-de. Jag visste, att de haft en hel del beroring med varan
10