Каллокаин : книга для чтения на шведском языке

Karin BOYE

KALLOCAIN

УДК 372.8
ББК 81.2 Шве-9 
 
Б77

ISBN 978-5-9925-1545-9

Бойе, Карин.

Б77        Каллокаин / К. Бойе : Книга для чтения на шведском 
языке. — Санкт-Петербург : КАРО, 2022. — 
256 с. — (Klassiker).

ISBN 978-5-9925-1545-9.

Всемирно известный роман шведской писательницы 

Карин Бойе «Каллокаин» стоит в одном ряду с такими антиутопиями 
ХХ века, как «1984» Дж. Оруэлла, «О дивный 
новый мир» О. Хаксли и «451° по Фаренгейту» Р. Брэдбе-
ри. В Великой Империи, стране победившего тоталитаризма, 
живет талантливый химик Лео Калль. Однажды 
он разрабатывает препарат под названием «каллокаин», 
своеобразную сыворотку правды, помогающую узнавать 
преступные тайны и замыслы жителей Империи. Но, к 
сожалению, главный герой не учитывает, что тайными 
могут быть не только крамольные мысли о системе, но 
и что-то большее — то, что внутри человека, все его чувства 
и желания. И не всегда эта правда будет во благо — 
есть вещи, которые лучше не знать...

А вы готовы узнать правду?
Предлагаем вашему вниманию роман К. Бойе «Калло-

каин» на языке оригинала.

УДК 372.8 

ББК 81.2 Шве-9 

© КАРО, 2022
Все права защищены

Första kapitlet

Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka 

meningslös på många — om jag alls vågar tänka mig, att 
“många” får läsa den — eftersom jag alldeles självmant, 
utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte 
själv är riktigt på det klara med vad avsikten är. Jag vill 
och måste, det är alltsammans. Allt mer och mer obön-
hörligt frågar man efter avsikten och planmässigheten i 
vad som göres och säges, så att helst inte ett ord ska falla 
på måfå — det är bara författaren till den här boken som 
har tvingats gå motsatta vägen, ut i det ändamålslösa. 
Ty fast mina år här som fånge och kemist — de måste 
vara över tjugu, tänker jag mig — har varit fulla nog ändå 
av arbete och brådska, måste det finnas något som inte 
tycker det är tillräckligt och som har lett och överblickat 
ett annat arbete inom mig, ett som jag själv inte hade 
någon möjlighet att överblicka och där jag ändå har varit 
djupt och nästan plågsamt medintresserad. Det arbetet 
kommer att vara slutfört, när jag väl har skrivit ner min 
bok. Jag inser alltså, hur förnuftsvidriga mina skriverier 

måste te sig inför allt rationellt och praktiskt tänkande, 
men jag skriver ändå. 

Kanske jag inte skulle vågat det förr. Kanske det 

rentav är fångenskapen, som har gjort mig lättsinnig. 
Mina levnadsvillkor nu skiljer sig obetydligt från dem 
jag levde under som fri man. Maten visade sig vara 
knappt märkbart sämre här — det vande man sig vid. 
Britsen visade sig vara något hårdare än min säng hem-
ma i Kemistaden n:r 4 — det vande man sig vid. Jag 
kom något mera sällan ut i fria luften — det vande man 
sig också vid. Värst var skilsmässan från min hustru 
och mina barn, särskilt som jag ingenting visste eller 
vet om deras öde; det gjorde mina första år i fången-
skapen fulla av oro och ångest. Men allteftersom tiden 
led, började jag känna mig lugnare än förr och till och 
med trivas mer och mer med min tillvaro. Här hade jag 
ingenting att vara ängslig för. Jag hade varken under-
ordnade eller chefer — så när som på fängelsevakterna, 
som sällan störde mitt arbete och bara bekymrade sig 
om att jag efterlevde ordningsreglerna. Jag hade var-
ken beskyddare eller medtävlare. De vetenskapsmän 
jag ibland sammanfördes med för att kunna följa med 
nya rön på kemins område, behandlade mig hövligt och 
sakligt, om än något nedlåtande för min främmande 
nationalitets skull. Jag visste, att ingen ansåg sig ha 
skäl att avundas mig. Kort sagt: på sätt och vis kunde 
jag känna mig friare än i friheten. Men på samma gång 

som lugnet växte också detta underliga arbete med det 
förflutna inom mig, och nu får jag ingen ro förrän jag 
har skrivit ner mina minnen från en viss innehållsrik 
tid i mitt liv. Möjlighet att skriva har man givit mig för 
mitt vetenskapliga arbetes skull, och kontroll utövas 
först i det ögonblick jag lämnar ett färdigt arbete ifrån 
mig. Jag kan alltså kosta på mig detta enda nöje, även 
om det skulle bli det sista jag fick tillfälle till. 

Vid den tid då min berättelse börjar närmade jag 

mig de fyrti. Om jag för övrigt bör presentera mig, kan 
jag kanske tala om under vilken bild jag tänkte mig 
livet. Det finns få saker som säger mer om en människa 
än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett 
fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. För min 
del såg jag det med en snäll skolgosses ögon som en 
trappa, där man skyndade från avsats till avsats så fort 
man kunde, med flämtande andetag och medtävlaren 
i hälarna. I själva verket hade jag inte många medtäv-
lare. De flesta av mina arbetskamrater på laboratoriet 
hade förlagt hela sin ärelystnad till det militära och 
ansåg dagens arbete som ett tråkigt men nödvändigt 
avbrott i kvällarnas militärtjänstgöring. Själv skulle jag 
väl knappast velat tillstå för någon av dem, hur mycket 
mer intresserad jag var av min kemi än av min militär-
tjänst, fast jag visst inte var någon dålig soldat. I alla fall 
jagade jag fram i min trappa. Hur många trappsteg man 
egentligen hade att lägga bakom sig, hade jag aldrig  

funderat över, inte heller vad det månde finnas för här-
ligheter på vinden. Kanske jag dimmigt föreställde mig 
livets hus som ett av våra vanliga stadshus, där man 
steg upp ur jordens innandömen och till sist kom ut 
på takterrassen, i fria luften, i vind och dagsljus. Vad 
vinden och dagsljuset skulle motsvaras av i min livs-
vandring, hade jag inte klart för mig. Men säkert var, 
att varje ny trappavsats betecknades av korta officiel-
la meddelanden från högre ort: om en genomgången 
examen, ett godkänt prov, en förflyttning till ett mera 
betydande verksamhetsfält. Jag hade också en hel rad 
sådana livsviktiga slut — och begynnelsepunkter ba-
kom mig, dock inte så många att en ny skulle blekna 
i betydelse. Det var därför med ett stänk av feber i 
blodet jag kom tillbaka från det korta telefonsamtal, 
som meddelade att jag kunde vänta min kontrollchef 
dagen därpå och alltså fick börja experimentera med 
mänsklig materiel. I morgon således kom det slutliga 
eldprovet för min hittills största uppfinning. 

Jag var så uppspelt, att det föll sig svårt för mig att 

börja något nytt under de tio minuter som ännu återstod 
av arbetstiden. I stället fuskade jag en smula — jag tror 
nästan för första gången i mitt liv — och började ställa 
bort apparaterna i förtid, långsamt och försiktigt, medan 
jag sneglade genom glasväggarna åt båda sidor för att 
se om någon gav akt på mig. Så fort signalklockan för-
kunnade att arbetet var slut för dagen, skyndade jag ut 

genom de långa laboratoriekorridorerna som en av de 
första i strömmen. Hastigt duschade jag, bytte arbets-
kläderna mot fritidsuniformen, sprang in i paternoster-
hissen och stod efter några ögonblick uppe på gatan. 
Eftersom vi fått vår bostad i mitt arbetsdistrikt, hade vi 
nämligen ovanjordslicens där, och jag njöt alltid av att 
sträcka på mig i det fria. 

Då jag kom förbi metrostationen, föll det mig in att 

jag kunde vänta på Linda. Eftersom jag var så tidig, hade 
hon säkert inte hunnit hem än från sin livsmedelsfabrik 
drygt tjugu minuters metroväg därifrån. Ett tåg hade 
nyss kommit, och en flod av människor vällde upp ur 
jorden, pressades genom spärren, där ovanjordslicen-
serna kontrollerades, och sipprade ut över gatorna runt-
omkring. Över de nu tomma takterrasserna, över alla de 
hoprullade bergsgråa och ängsgröna presenningarna, 
som på tio minuter kunde göra staden osynlig från luf-
ten, betraktade jag hela den myllrande skaran av hem-
vändande medsoldater i fritidsuniform, och det slog mig 
plötsligt, att kanske alla dessa bar på samma dröm som 
jag: drömmen om uppåtvägen. 

Tanken grep mig. Jag visste, att förr, under den ci-

vilistiska epoken, hade människorna måst lockas till 
arbete och ansträngning genom hopp om rymligare 
bostäder, läckrare mat och vackrare kläder. Numera 
behövdes ingenting sådant. Standardvåningen — ett 
rum för de ogifta, två för familj — räckte gott åt alla, 

från de ringaste till de mest förtjänta. Huskökets mat 
gav mättnad åt generalen likaväl som åt den menige. 
Den allmänna uniformen — en för arbetet, en för fri-
tiden och en för militär- och polistjänsten — var lika 
för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär 
som på gradbeteckningen. Till och med den senare var 
egentligen inte grannare för den ene än för den an-
dre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning 
låg enbart i vad den symboliserade. Så högt förandli-
gad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i 
Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde 
knappast har någon mera konkret form för honom än 
tre svarta slingor på ärmen — tre svarta slingor, som är 
honom en pant både på egen självaktning och aktning 
från andras sida. Av materiella njutningar kan man sä-
kert få nog och mer än nog — just därför misstänker 
jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrums-
våningar knappt heller var mer än en symbol — men 
detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av 
gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan 
ha så mycket aktning och så mycket självaktning, att 
han inte vill ha mer. På det mest förandligade, det mest 
luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta samhälls-
ordning trygg för alla tider. 

Så stod jag i funderingar vid metrons uppgång och 

såg som i en dröm vakten gå fram och tillbaka längs den 
taggtrådskrönta distriktsmuren. Fyra tåg hade kommit, 

fyra gånger hade skarorna strömmat upp i dagsljuset, 
då äntligen Linda passerade spärren. Jag skyndade fram 
till henne och vi fortsatte sida vid sida.

Tala kunde vi naturligtvis inte för luftflottans öv-

ningar, som varken dag eller natt tillät något samtal 
att föras utomhus. I alla fall såg hon min glada min 
och nickade uppmuntrande, fast allvarlig som alltid. 
Inte förrän vi hunnit in i bostadshuset och hissen för-
de oss ner till vår våning, slöt sig en relativ tystnad 
omkring oss — metrobullret, som skakade väggarna, 
var inte starkare än att man kunde tala obehindrat — 
och ändå uppsköt vi försiktigtvis alla samtal, tills vi 
kommit in. Hade någon kommit på oss med att tala 
i hissen, skulle ju ingen misstanke varit naturligare 
än att vi dryftade ämnen som vi inte ville låta barnen 
eller hembiträdet höra. Sådana fall hade inträffat, då 
statsfiender och andra förbrytare velat använda his-
sen som konspirationslokal; det låg ju också nära till 
hands, eftersom polisöra och polisöga av tekniska skäl 
inte kunde monteras i en hiss och eftersom portvak-
ten brukade ha annat att göra än springa och lyssna i 
trappnedgångarna. Vi teg alltså försiktigt ända tills vi 
stigit in i familjerummet, där veckans hembiträde re-
dan dukat fram kvällsmaten och väntade med barnen, 
som hon hämtat ner ur husets barnvåning. Hon föreföll 
att vara en ordentlig och hygglig flicka, och vår vänliga 
hälsning berodde alltså inte bara på medvetandet om 

att hon, som alla hembiträden, var skyldig att avläg-
ga rapport om familjen vid veckans slut — en reform, 
som allmänt ansågs ha förbättrat tonen i många hem. 
En stämning av glädje och trevnad rådde kring vårt 
bord, särskilt som vår äldste son, Ossu, var med bland 
oss andra. Han hade kommit på besök från barnlägret, 
eftersom det var hemafton. 

— Jag kan tala om något roligt, sade jag till Linda 

över potatissoppan. Mitt experiment har kommit så 
långt att jag får börja med mänsklig materiel i morgon, 
under överinseende av en kontrollchef. 

— Vem tror du det blir? frågade Linda. 
Utanpå märktes det säkert inte, men invärtes ryck-

te jag till vid hennes ord. De kunde vara helt oskyldigt 
menade. Vad var mera naturligt, än att en hustru fråga-
de, vem som skulle bli mannens kontrollchef! På kon-
trollchefens kitslighet eller tillmötesgående hängde ju 
hur lång prövningstiden skulle bli. Det hade till och med 
hänt, att ärelystna kontrollchefer gjort kontrollandens 
uppfinning till sin egen, och man hade jämförelsevis lite 
möjlighet att värja sig mot sådant. Inte underligt då, om 
ens närmaste frågade vem det skulle bli. 

Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. 

Min närmaste chef, och alltså sannolikt min blivande 
kontrollchef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut 
varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbeta-
de. Jag visste, att de haft en hel del beröring med varan-