Книжная полка Сохранить
Размер шрифта:
А
А
А
|  Шрифт:
Arial
Times
|  Интервал:
Стандартный
Средний
Большой
|  Цвет сайта:
Ц
Ц
Ц
Ц
Ц

Супружеские идиллии

Книга для чтения на шведском языке
Покупка
Артикул: 749935.02.99
Доступ онлайн
350 ₽
В корзину
Новеллы всемирно известного писаталя Августа Стриндберга предлагаются в качестве учебного текста для изучения шведского языка. Авторский текст снабжен необходимыми комментариями и словарем.
Стриндберг, А. Супружеские идиллии : книга для чтения на шведском языке : учебное пособие / А. Стриндберг. - Санкт-Петербург : КАРО, 2020. - 352 с. - (Klassiker). - ISBN 978-5-9925-1433-9. - Текст : электронный. - URL: https://znanium.com/catalog/product/1864506 (дата обращения: 23.05.2024). – Режим доступа: по подписке.
Фрагмент текстового слоя документа размещен для индексирующих роботов. Для полноценной работы с документом, пожалуйста, перейдите в ридер.
August STRINDBERG

GIFTAS

Подготовка текста, примечания  
и словарь Н. И. Жуковой 
 

УДК 372.8
ББК 81.2 Шве-93 
         С85

ISBN 978-5-9925-1433-9

Стриндберг, Август.
С85  
Супружеские идиллии : книга для чтения на шведском языке. — СПб : КАРО, 2020. — 352 с. — (Klassiker).

ISBN 978-5-9925-1433-9.

Новеллы всемирно известного писаталя Августа Стриндберга 
предлагаются в качестве учебного текста для изучения шведского 
языка. Авторский текст снабжен необходимыми комментариями и 
словарем.

УДК 372.8 
ББК 81.2 Шве-93

Подготовка текста, примечания  
и словарь Н. И. Жуковой 
 

© КАРО, 2004 
Все права защищены

FÖRSTA DELEN

Tolv äktenskapshistorier med 
interview med förord 
 

Företal

Interview
Interviewaren Nå, herrn har gått och skrivit en romanbok 
igen nu? 
Författaren Ja, kära herre, så illa är det! Jag vet att det är 
stort straff på det, men jag kunde inte hålla mig!
Interv. Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på 
författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det! 
Förf. Medgives!
Interv. Herrn medger, att herrn är inkonsekvent? 
Förf. Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall! Den 
här romanen är ett litet återfall (en rechute), men herrn skall 
inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med 
romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt! 
Interv. Vad tänker herrn ta sig till sedan då? 
Förf. Jag tänker bli intervieware. Ja, det är allvar det. Ser ni jag 
har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena1, 
i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som Ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok? 
Interv. Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den 
är inte utförd.
Förf. Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt 
att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet 
mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall 
som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen vilka sedan tagas såsom norm för alla fail. Därför har jag icke utfört 

1 vad mänskorna mena — что люди имеют в виду (здесь и далее 
автор употребляет архаичные формы мн. ч. в настоящем и прошедшем времени; часто встречается и устаревшая опред. форма мн. ч. существительных, напр.: armarne, kväallarne)

mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters 
lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk 
lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård 
på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters 
blommor och ett par nattskärror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, 
som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är detta icke realistiskt, 
va?
Interv. Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis, 
och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, 
som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det 
andra är henns bok osedlig. Erkänner herrn det?
Förf. Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten 
är vad den blivit, ett brott emot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen.
Interv. Det där är bara Rousseau! Och det behöver man 
inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. 
Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla 
med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det?
Förf. Jag medger att det fordras större mod att gyckla med 
det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström!
Interv. Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig!
Förf. Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag 
lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. 
Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som 
skall straffa sig. — Men om herrn behagar läsa mitt förord 
skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det? 
Interv. Jag skulle hellre se att jag fick låna det! 
Förf. Och trycka av det! Gärna! Ju flera som få läsa det, 
desto bättre. Se här är det!

Förord
Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås 
vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10% av befolkningen, och är sålunda en kot te rifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att 
röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget1 
eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst. Lärom av exemplet.
Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan 
den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, 
(utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de 
tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke 
ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra 
i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar 
än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den 
varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med 
solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om 
mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöl-låren och visthuset. Vad hon förtjänar 
på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa 
att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke  
i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan ”gift kvinnas 
äganderätt”. Har man i tidningar hört talas om bondhustrur 
som blivit slagna av sina män, så har man, ehuru icke i tidningar (ty mannen aktar sig för att skriva sådant i tidningar), 
också hört bönder som fått stryk av sina hustrur. Den starkare rår alltid, han må vara man eller kvinna. En bondhustru 
är sällan otrogen mot sin man, emedan hon dels icke har tid 
dels hava de ogifta pojkarne flickor att hålla sig till. Mannen 
är sällan otrogen, emedan flickorna inte gärna titta efter en 
”gubbe”, då de ha full tillgång på gossar.

1 i stort taget — в широком смысле

Mannens och kvinnans egenskaper äro hos naturmänniskan tämligen lika. Som kvinnan under havandeskapet är mindre för svarsför och efter födseln behöver mat åt ungarne och 
försvar för dem, har hon ställt sig under mannens beskydd. 
Mannen har sålunda icke underkuvat henne. Hans kärlek 
till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en 
garanti för att hon icke blivit behandlad som slavinna. Och 
den aktning, med vilken mannen behandlar kvinnan även 
hos bonden, har han ärvt från det att han uppfostrades av 
en kvinna — modren. Kvinnan behandlar däremot icke mannen med denna aktning, ty hon har tuskat om pojkarne när 
de voro små och hon känner sig därför ännu stå över honom. 
Hon är alltid och först och främst mor. Se på gamla mormor 
vid spisen hur hon behandlar far i huset, alltid som en pojke.
Kulturkvinnan är däremot fördärvad precis som mannen. Kulturkär leken är en mycket komplicerad sak. På botten 
ligger driften att få hålla upp släktet, När samhället började 
fordra garantier för barnen och uppfann äktenskapet, och 
med äktenskapet följde gods och samhällsställning, blev naturkänslan trängd tillbaka, stämplades av överklassen som 
sinnlighet, och skulle bemantlas med galanteri. När en man 
sökte en maka, måste han dölja sina intressen att bli befryndad med en god släkt, vinna gods och så vidare, under galanteriet. Därav uppstod den vidriga hycklande kvinnodyrkan. 
När masken efter äktenskapet föll, ansåg sig kvinnan bedragen, och därav uppstod så många olyckliga äktenskap.
Kulturkvinnan är icke förtryckt! När en herre sitter på en 
soffa i ett främmande rum och ett fruntimmer träder in, stiger herrn upp. När ett fruntimmer har druckit ur sin tékopp, 
stiger en herre fram och betjänar henne. Aldrig har man sett 
motsatsen. En ogift herre, som bor på Söder, skall icke våga 
neka att gå till Kungsholmen, om någon ålägger honom att 
följa ett fruntimmer hem. När män och kvinnor äro tillsammans, håller mannen en skål för kvinnan och tackar för den 

ära hon visat honom! Förlovningstiden är för mannen en övningstid i varjehanda betjäntfärdigheter, vilka det ökade arbetet efter giftermålet hindrar honom att praktisera. Hustrun 
saknar sin betjänt och finner en like. Då tror hon sig finna en 
tyrann.
Hur förhåller det sig med mannens tyranni i äktenskapet? 
Mannen väljer vanligen hustru, och är vanligen förälskad i henne. Svårigheten att få gifta sig uppdriver hans föreställningar 
om en absolut lycka i äktenskapet, så att han vanligen sedan 
känner sig snopen. Han ser att ängeln var en människa, och 
hans missräkning försätter honom i dåligt lynne. Men han älskar henne! Detta är icke alltid sagt, att hon gör, ty hon väljer ju 
icke. Hon behåller sålunda övertaget. Och så är fallet i de flesta äktenskap. För ”husfriden” gör mannen vilka medgivanden 
som helst, ty husfriden ingick bland hans djärvaste förhoppningar om äktenskaplig sällhet. I de allra flesta fall är frun herre i huset och mannen herre utom huset. Detta har frun intet 
ont av. Hon städslar pigor, bestämmer om matordningen, om 
barnens uppfostran och har vanligen hand om kassan. Mannen 
lämnar vanligen sin inkomst ifrån sig åt hustrun, lämnar henne 
en nålpenning, vilken hon får använda utan redovisningsskyldighet. Själv anmäler han varje öre han vill ta ut till cigarrer — 
och punsch! Hustruns ställning kan således icke anses vara 
slavinnans och mannens icke tyrannens!
Låtom oss nu se huru Ibsen, av okända, obegripliga skäl, 
karikerat kulturkvinnan och kulturmannen i sitt Et Dukkehjem, som blivit en codex för alla kvinnofrågans ivrare.
Et Dukkehjem är en teaterpjäs. Kanske skriven för en stor 
skå des pelerska, vars prestationer i det sfinxartade alltid kunna påräkna succés. Författaren har begått en stor orättvisa 
mot mannen, då han icke anför några ursäkter i ärftligheten 
till hans förmån1 men väl till hustruns, vilka senare ursäkter 
han många gånger betonar då han talar om hennes far. Men 

1 till … förmån — в пользу (кого-л.)

låtom oss skärskåda denna Nora, som nu blivit alla fördärvade kulturkvinnors ”ideal”.
I första akten ljuger hon för sin man. Hemlighåller växelförfals kningen, smusslar med bakelserna, krånglar med alla 
enkla saker, som det synes av smak för lögnen. Mannen däremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens 
affärer, vilket visar att han behandlar henne som sin sanna 
hustru, under det att det är hon som aldrig talar om något för 
honom. Det är sålunda lögn att han behandlar henne som en 
docka, men det är sanning att hon behandlar honom som en 
sådan. Att Nora förfalskat växel av okunnighet, det tror ingen 
på! Kanske när man sitter på parkett och ser en sympatisk skådespelerska i rampsken. Att hon förfalskat växeln uteslutande 
för mannens skull, tror jag icke på, ty hon uttalar själv vilket 
ofantligt nöje hon haft av att få resa till Italien. Lagen och en 
jurist skulle icke tagit den ursäkten. Nora är sålunda icke något stort helgon, hon är i allra bästa fall en medbrottsling, som 
njutit med av stöldens frukter. Så trasslar hon in sig! Mannen 
får ytterligare, mot författarens avsikt, tillfälle att visa vilket 
förtroende och vilken aktning han hyser för sin hustru, då han 
inlåter sig i diskussion med Nora om tillsättandet av en bankplats. Tänk vilken tyrann som icke vill ta en växelförfalskare 
till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat 
avskeda en piga? Det hade blivit en annan dans!
Så kommer scenen då hon skall låna pengar av den syfilitiske doktor Rank. Där är Nora söt! Hon visar honom, såsom ingress till låneför hand lingen, sina köttfärgade strumpor. — Nora: 
”Äro de icke vackra? Ja, nu är här så mörkt; men i morgon. — Nej, 
nej, nej: Ni får bara se fotbladet. Å jo, ni kan så gärna få se upptill 
också!” — Rank:”Hm!” Nora: ”Varför ser ni så kritisk ut? Tror ni 
kanske inte de passa?” — Rank: ”Det kan jag omöjligen ha någon 
grundad mening om!” Nora: (ser ett ögonblick på honom) ”Fy 
skam!” (Slår honom lätt på örat med strumporna.) ”Där ska ni 
få!” (Lägger ihop strumporna.) — Rank: ”Vad är det så för andra 

Доступ онлайн
350 ₽
В корзину