Голубой алмаз

УДК 
372.8
ББК 
81.2 Шв-93
 
В 54

ISBN 978-5-9925-0955-7

 
Витт О.
В 54 Голубой алмаз: Книга для чтения на шведском языке. — СПб.: КАРО, 2014. — 160 с. — 
(Серия “Deckare”).

ISBN 978-5-9925-0955-7.

Предлагаем вниманию любителей детективного жанра 
роман шведского писателя Отто Витта «Голубой алмаз».
Лилли, дочь шведского аристократа, празднует свой 
двадцатый день рождения. Среди прочего она получила в 
подарок голубой алмаз. Девушка просит одного из своих 
поклонников подменить алмаз искусственным камнем, так 
как хочет продать настоящий. Задуманное удается, но затем 
алмаз исчезает…
В книге представлен полный неадаптированный текст 
романа с комментарями и словарем.

УДК 372.8 
ББК 81.2 Шв-93

© КАРО, 2014

I
BALEN

“Briljant!”
“Gudomlig!”
“Nej, vilken glans!”
“Underbar i sanning!”
“Se, sådan härlig ljusbrytning!”
“Denna diamant är verkligen den vackraste, mest 
fullkomliga blåa varietet jag någonsin sett — och jag 
är expert på diamanter mitt herrskap1.”
Dylika utrop korsade varandra, de förra kom från 
damer i balltoaletter, från herrar i frack och monokel, 
men det sista från professor Mörling som, trotsande 
modets nyckfulla växlingar infunnit sig i det lysande 
sällskapet endast iförd sin vanliga kavajkostym, men 
under densamma döljande det mest frejdade namnet 
i hela församlingen.
Den underbara blåa diamanten låg på det veckrika vita sidenunderlaget i ett medelstort etui och den 
låg alldeles ensam, slipad med facetter2 men inte infattad.

1 mitt herrskap — господа
2 slipad med facetter — ограненный, с огранкой

DEN BLÅA DIAMANTEN

4

Etuiet gick man och man emellan kring det dukade supébordet kring vilket gästerna stående slagit 
krets och festen var arrangerad av direktör Morell till 
ära för hans dotter Lilly, som denna dag fyllde tjugu 
år.
Den blåa diamanten var en av födelsedagspresenterna och utan tvivel den dyrbaraste av dem allesamman.
Då etuiet med den strålande ädelstenen vandrat 
runt och beskådats av alla, ställdes etuiet öppet mitt 
på bordet och direktör Morell lät baksidan av sin 
fruktkniv falla mot ett slipat kristallglas och äskade 
ljud.
Och genom den tystnad, som omedelbart följde, 
ljöd hans röst hög och klar:
“Mina damer och herrar! Många av er torde nog 
minnas min bror, Petter Morell, som för tio år sedan 
lämnade fosterlandet för att söka lyckan i främmande 
länder. Här hemma ville det inte lyckas för honom — 
hans planer var för stora, för vittomfattande. Men det 
tycktes inte heller lyckas honom att där ute skaffa sig 
varken namn eller pengar — i alla fall hördes han aldrig mera av sedan den dagen han lämnade Sverige. 
Inte förrän1 i dag. Men i dag anlände ett kort brev — 
Petter Morell har blivit en av de stora magnaterna där 
ute under ett namn, som han ber mig att inte yppa. 
Den blåa diamanten, en ädelsten av ett ofantligt vär
1 inte förrän — вплоть до

I. Balen

5

de, sände han samtidigt till sin brorsdotter — mitt 
herrskap jag föreslår att vi tömmer en välgångsbägare för vår nya banbrytare i fjärran land — för min bror 
Petter Morell.”
Glasen klingade mot varandra och den blåa diamanten blev ingalunda mindre intressant genom det 
meddelande som direktören bragt och den inspirerade till och med skalden Samuelsson, som var närvarande, till att plötsligt stränga sin lyra och improvisera:

All den strålglans himlen samlat, 
högt i sina blåa salar 
här i stenens färgprakt dalar, 
se — den har till jorden ramlat.

Varför drogs den just till henne? 
Vänner, se — de ögon båda 
äro liksom stenen blåda: 
Stenen sökte systrar tvenne.

Man applåderade den unge, lovande skalden 
Samuelsson och under den bästa stämning drog sig 
sällskapet tillbaka från matsalen in i salongerna där 
kaffe serverades, och efter dettas inmundigande kom 
dansen åter i gång med liv och lust.
Den blåa diamanten placerades bland de andra 
födelsedagspresenterna på ett bord i en liten budoar 
och snart glömdes den för dansens glädje och andra 
intressen.

DEN BLÅA DIAMANTEN

6

Ute i balsalen uppvaktades unga fröken Lilly av 
kavaljererna och det behövdes knappast mycken psykologisk blick för att iaktta, att medan alla ungherrarna, så gott som1 utan undantag, gjorde flickan sin 
kur2, så tycktes hennes intresse endast följa en enda 
av herrarna, den unge notarien Richter.
De var även ett vackert par, de bägge, och många 
avundsjuka blickar följde den 25-årige mannen, när 
han förde Lilly med sig i dansen.
De bägge unga drog sig tillbaka i en liten lockande berså i ett hörn av verandan mellan ett par av danserna.
“Du Arthur,” sade Lilly, “jag har en idé.”
“Vad då?” frågade han.
“Det är om den blåa diamanten.”
“Nå, låt höra — skall du sätta den i en ring?”
“Åh — nej — bättre upp.”
“I ett diadem mot ditt gyllne hår?”
“Nej — mycket — mycket stiligare.”
“Nå? Jag förgås av nyfikenhet.”
“Arthur,” viskade hon, “jag vill stjäla diamanten “han 
spratt till.”
“Stjäla din egen diamant?! Vad i all världen menar du?”
“Hör på mig ett ögonblick,” svarade flickan, “och 
du  skall förstå, vad jag menar. Vilket värde tror du 
att diamanten har?”

1 så gott som — почти что
2 göra någon sin kur — любезничать с кем-л.

I. Balen

7

“Det är svårt att säga,” svarade han, “en halv miljon kronor.”
“Gott — låt oss säga det,” medgav hon. “Nå — vad 
tror du jag kan ha för glädje av diamanten?”
“Glädje? Åh det är väl alltid roligt att veta att man 
äger en sådan klenod.”
“Gott, låt oss anta det. Men det nöjet är nog ganska tvivelaktigt.”
“Hur så? Det är ju alla damers förtjusning att äga 
smycken.”
“Ja, det sägs så, men jag är av en annan mening. 
Har jag denna dyrbara diamant här hemma, så löper 
jag alltid fara för inbrott — kanske mord — sätter jag 
den i säkert förvar i en banks kassavalv så har jag ju 
bra liten glädje av den.”
“Må vara, men du äger den i alla fall.”
“Ja — i fredstid — men blir det krig sprängs nog 
bankerna och allt blir fiendens rov.”
Arthur Richter skrattade.
“Nej, hör du, Lilly — du är minsann som sagans 
kloka Elsa, hon, som började att gråta, då hon tänkte på, att om hon blev gift och fick en son, så kanske 
denne gick ned i källaren för att tappa öl och då föll 
kanske den stora krampan i väggen ned och slog ihjäl 
gossen — precis så resonerar du. Men — det ligger 
väl något under1 — vart är det du vill komma?”
“Det skall jag säga dig. Jag vill helt enkelt stjäla diamanten — byta ut den mot en blå glasbit — och se
1 det ligg väl något under — за этим что-то кроется

DEN BLÅA DIAMANTEN

8

dan sälja den och pengarna ger jag anonymt till 
Stockholms fasta försvar1 — förstår du?”
Jo, Arthur Richter förstod mycket väl denna logiska sak med sina mängder av “om”. Han begrep, att om 
Lilly bar den dyrbara stenen vore det farligt, och om 
hon lät förvara den i bank och om det blev krig och 
om vi då inte kunde försvara oss och om således fienden trängde in i staden så vore stenen förlorad till ingen nytta — allt detta var logiskt och klart. Men…
“Men då har du ju ingen diamant,” sade han. “Det 
är ju möjligt att du offrade stenen förgäves.”
“Förgäves? Vad tänker du på. Skulle inte en ädelsten ha en infattning?”
“Jo — men…”
“Och vilken är Svenska kronans ädlaste juvel?”
“Jag vet inte.”
“Stockholm, min vän, och infattningen till den 
är just dess försvar. Ser du då inte, att jag, genom att 
offra den ena ädelstenen skyddar den andra.”
“Jo, nog förefaller detta riktigt — men Lilly, varför 
ber du inte din far…”
“Pappa — jag måste skratta — tror du, att han 
skulle offra ‘säkra’ — ty han anser nog en bank vara 

1 Stockholms fasta försvar — фортификационные сооружения в районе Стокгольма, воздвигнутые для защиты города от атак с моря, воздуха и земли, самые старые 
из которых относятся к XIII в. В начале XX в. частные 
лица начали активно жертвовать деньги на возведение 
новых укрепсооружений вокруг Стокгольма.

I. Balen

säker — fem hundra tusen kronor till försvaret? Ånej. 
Han har givit tio tusen kronor till kulsprutor men 
därmed tycker han sig ha gjort sin plikt1, och får han 
en aning om min plan, så motsätter han sig den, han 
tar helt enkelt diamanten, låser in den, och allt är förstört.”
“Men — hur skall du göra?”
“Jag? Du skall stjäla diamanten för mig.”
“Jag? Är du galen, Lilly?”
“Törs du inte? Skall jag be Torsten Nilson?”
“Torsten Nilson? Aldrig!”
Torsten Nilson var den rival som Richter fruktade mest.
“Aldrig,” upprepade han. “Jag gör det, Lilly.”
“Tack, jag visste, att jag kunde lita på dig, Arthur.”
Han gav henne ett fast handslag.

1 därmed tycker han sig ha gjort sin plikt — он считает, что этим он выполнил свой долг

II
STÖLDEN

Lillys ögon mötte Arthurs och han tyckte som 
skalden Samuelsson, att de var som blåa stenar, som 
fallit från himlens fäste en mörk, mörkblå vinternatt.
“Och hur gör vi?” undrade han. “Har du något 
förslag?”
“Ja, jag har funderat ut ett bra sådant. Ser du den 
här broschen?”
“Ja.”
Det var en rätt stor, fyrkantig guldbrosch, på vilken det låg snirklade filigransarbeten av tvinnat silver. I broschens mitt syntes en stor, slipad röd glasbit och i varje hörn satt ett blått, likadant slipat 
glasstycke.
Lilly tog av sig broschen och pekade på en av de 
blåa glasbitarna.
“Ser du,” sade hon, “dessa är rent av förvillande lika diamanten.”
“Ja,” svarade Richter, “både till storlek och färg — 
sannerligen — men naturligtvis är slipningen olika — 
men det märker nog ingen.”